När jag tänker tillbaka till det första året så tänker jag bara AHUFGIUFGVAYBFOUABF det känns bara pinsamt och ångest. Minns min panik under den första mattelektionen, jag förstod ingenting. Hatade matte, hatar matte. Men men. Jag halvkände bara en tjej i klassen, annars var det helt nya själar i en helt ny stad. Det kändes skönt att kunna lägga allt bakom sig, Katrineholm lär alltid vara mitt hem men det känns bara inte rätt i hjärtat, jaja ni vet nog hur sånt känns.

Det var skönt att kunna börja om med nya och NÖRDIGA människor men det fanns ett problem. Jag visste inte riktigt vem jag var. Under tiden försökte jag lösa mattetal och lära mig olika verbformer på både spanska och franska och puttade undan den stora frågan. Jag kände mig jämt korkad och hade jämt magont men folk minns mig alltid som glad? Lite halvfjortis ytligheter i början, det håller jag med om haha. Vissa betyg blev helt knasiga men jag bryr mig inte ett dugg om dem idag. Men sen där, så klickade det för mig, POFF jag umgicks med underbara tjejer i klassen, människor som ger en så himla mycket och man vill bara ge och ge minst lika mycket tillbaka och de är fortfarande mina bästisar idag. Insåg också att jag valde helt fel linje.. men jag höll ut!

VARNING!!!! Här får ni en jättefin bild på mig från..

ja jag vet inte när. jag dör ahhahahaha!!!!!!!!